Johanna satt lugnt och fint framför tv:n och spelade wii men fick för sig att gå in på sitt rum och mecka lite...
Det skulle hon aldrig gjort, hon slog i tån och flög över halva ovanvåningen, okej inte halva, en fjärdedel kanske.

Men ändå, jag brister ut i gapskratt och sitter och fnissar åt det innan mamma ger mig en sur blick och jag tvingas fortsätta fnissandet tyst.

Ja, det är väl det man kallar skadeglädje på hög nivå. Särskilt schysst är det kanske inte men come on? Vad ska man göra? gråta med personen?

Nej ett gott skratt förlänger livet, och det spelar ingen roll vad för skratt.

Alltså, go for i skadeglädje!

NU ska jag fortsätta med biologipluggandet.