Jag kunde först inte komma på något som jag saknar speciellt mycket förrän det plötsligt slog mig.

Jag saknar mig kanin.

Visst har det snart gått ett år sedan han dog men det känns som kanske en vecka sen. Och för er som inte orkar läsa texter om hur mycket folks djur betyder för en kan sluta redan här. Ni andra, fortsätt gärna.

Han var den perfekta kaninen. Buren var öppen dygnet runt utan att han hoppade ut och bet sönder sladdar, bajsade överallt eller bara hittade på hyss. Han kanske hoppade ut ibland och nosade lite och sen tillbaka till buren för att snällt sitta där och titta. På somrarna behövde vi inte ha staket i trädgården för han rymde inte. Och fick han för sig att ta en tur till trädgårdslandet och gräva lite så kom han ändå alltid tillbaka till sin plats i skuggan av en kruka. Man kunde ta upp honom på rummet och släppa ner honom på golvet utan att han gjorde något, han skuttade runt och luktade lite sen satte han sig till rätta på mattan.

Jag kommer ihåg en gång när han gjorde ett hyss, vilket också var det enda han någonsin gjorde. Pappa satt och jobbade i köket med sin bärbara dator. Helt plötsligt ser han att skärmen mörknar så han vänder sig om för att sätta i kontakten. Då ser han skutt sitta precis bakom honom och har gnagt av laddningssladden.

Jag skulle kunna fortsätta i en evighet med att berätta hur bra han var och hur mycket jag saknar honom, men det här får räcka.

Han var bäst helt enkelt.


En vanlig syn, vilande kanin på mitt rum.


Tur till trädgårdslandet