Nu i veckan har jag ett x-antal olika saker att besöka som berör mig om sisådär lite mindre än 7 månader. Ett val som är nyckeln till hela min framtid faktiskt, nyckeln till vad jag vill med mitt liv och vad jag vill jobba med.

Jag pratar om högskola/ universitet.

Innan har jag inte kännt mig särskilt bekymrad över detta, "det är väl som att välja till gymnasiet" har jag tänkt. Idag slog det mig, det är 10 gånger värre än att välja till gymnasiet, denna gången är det hela min framtid det handlar om, gymnasiet var bara en försmak, att se nyckeln men utan att kunna hålla den kan man säga.

Jag vet att jag vill bli något som innebär att man får vara kreativ, arkitekt har jag länge tänkt på. Men är jag kreativ? är jag duktig på att rita? är jag duktig på att jobba självständigt? är jag duktig på konst, design och form?
Jag vet faktiskt inte, men borde det inte räcka att man brinner för det riktigt starkt? Borde det inte räcka med att man ska vilja det riktigt mycket för att klara det?

Jag tror det gör det, visst kan man inte satsa på att bli läkare om man inte gillar att plugga, men om man hakar upp sig på småsaker så tror jag att man kan klara det.

Ett levande bevis på det är jag. Jag valde natur i gymnasiet och jag va rent ut sagt livrädd för matten, jag var rädd för att fastna på matte c, ni hör ju själv, matte c...men se på mig idag, jag pluggar t.o.m matte E och mina betyg är absolut inget att skämmas för, förutom möjligtvis mitt senaste matteprov, men alla får misslyckas.

Jag kom också att tänka på hur kul det borde vara att få vara läkare (okej kul är kanske att överdriva, men spännande då). Att varje dag komma i kontakt med människor, att i de flesta fallen kunna bota dem och se dem gå hem några dagar fullt friska. Sen finns det såklart dem som aldrig kommer hem...

Jag vet inte vad jag vill, och förhoppningsvis hjälper de följande dagarna mig att komma fram till något vettigt