Tänk att på bråkdelen av en sekund kan ens tillvaro bara förändras och rasa samman totalt. Utan någon riktig förvarning utan bara mötas av det när man stiger upp ur sängen.

Visst sägs det att tiden läker alla sår men för tillfället känns det omöjligt. Tårarna rinner och jag börjar undra om dem egentligen kan ta slut. Jag tror inte det. När allt bara känns hopplöst vill man bara sova tills det går över, men jag vet att det inte hjälper...

Vardagen rullar på som vanligt och utanför mitt fönster kör bilarna förbi som om inget hänt och jag måste till jobb som vanligt.

<3